Dikten tog upp fem hela minuter av mitt liv, så ja. Hoppas den blir okej. 

Jag vrider och vänder på tiden, stoppar i den i en ask. Öppnar den när jag behöver.

Men just nu vill jag inget alls. Folk runt om mig hånar, men jag tänker bortom handlingen,

tänker på det som är viktigt.

De skrattar, de pratar - men mitt ansikte är fortfarande utom klagan.

Jag pressar ner ångesten i asken, men den är redan full,

smärtor och sorg bubblar över och gör så jag blir helt bortom kontroll.

Jag försöker svälja, försöker vädja ner gråten, men det går inte, tårarna strömmar över och jag ser inget annat än

genomskinliga tankar.